Dag för dag · Område B
← Till kursens startsida · Så tar du dig fram i kursen
Byggteknik och lokalanpassning (FFG11 HT26) · Område B: Byggnaden. Slides från dagen (1.1 Stommen, 1.2 Stomkomplettering del 1) är obligatorisk litteratur och finns länkade från kurssidan. Vi bytte ordning mot kursplaneringen: lagar och ritningar tas nästa vecka.
Detta är en repetition — inget du ska kunna utantill i dag, men begreppen återkommer i tentan och i projektet. Eftermiddagens uppgift (Fyra hus, fyra tider) bygger direkt på det här. Vi bytte ordning mot kursplaneringen: lagar och ritningar tas nästa vecka, så att byggnaden blir klar i lager innan projektuppgiften delas ut i morgon.
Sju inskick från åtta personer efter första självstudieveckan, och tre av dem hade på eget initiativ hämtat handlingar ur arkiv: bygglovsritningar för Folkets hus, den tekniska beskrivningen från 1969 för Scandinavium och geoteknisk PM och ritningar för samma hus. Två inskick gick vi igenom tillsammans på skärmen, med medgivande.
Sprängkullsgatan 3 – ett av stadens få bevarade trähus från 1850–60-talet med gårdshus, mitt i Haga. Det inskicket visade hur man forskar om ett hus: fastighetsbeteckning och gränser i Lantmäteriets karta (fem gratis sökningar per dag, inloggning för ägaruppgifter), ritningar ur bygglovsarkivet (handskrivna, vackra, svåra att tyda – och exakt det en förvaltare beställer inför ett köp, i dag med AI-hjälp för att läsa och sortera dem till en kronologi), och stadens historia som förklaring: Haga växte fram på 1700-talet utanför murarna för dem som inte fick bo innanför, marken mellan vallgraven och Vasa hölls öppen för fri sikt mot dansken, och efter bränderna blev det förbjudet att bygga trähus i innerstaden – därför stenhusen där. Fastighet är inte tomt: fastigheten är den juridiska enheten, en fläck på kartan; byggnaden är inte fastigheten; en tomt är hel eller del av fastighet avsedd att bebyggas. Mer om det i morgon.
Hisingsgatan 31–33 – ett landshövdingehus från 30-talet som rivs just nu, valt för att den öppnade fasaden fungerar som en sektionsritning i verkligheten. Vi ritade huset lager för lager på tavlan: liten källare med troligen kantbalkar av betong, murad bottenvåning (tegel är bränd lera, inte sten – men obrännbart), bjälklag av trä, två våningar stående plankväggar ovanpå – "som ett staket, tätt ihop" – ursprungligen med papp eller duk som vindskydd och kanske en mjuk skiva invändigt, nästan alltid tilläggsisolerat senare; murade skorstensstockar som också är ventilationskanaler (de svarta hålen på vinden); murat runt trapphuset och en brandmur mot grannen – "det här huset ska kunna brinna och rasa utan att grannen ramlar". Huset står på lera, kanske med torrskorpa ovanpå; de nya husen kommer på betongpålar. Och en påminnelse om hållbarhet: det mest hållbara huset är det man bevarar – men det förutsätter att grunden håller.
Poängen med återkopplingen var inte landshövdingehuset. Det är ett av hundra hustyper. Poängen är tänket: vad står det på, hur sitter det ihop, vad ska det klara? De frågorna kan man ställa utan att kunna något om hus – och sedan ta reda på svaret i ritningen, i arkivet eller hos SGI (Statens geotekniska institut, översikt på områdesnivå) och i grannens geotekniska undersökning i bygglovsarkivet.
Definitionen: ett system av konstruktionselement som tar upp och fördelar laster och för ned dem till undergrunden. AMA säger bärverk, andra böcker byggnadsstomme. Konstruktionsreglerna kräver att byggnaden inte rasar, inte får oacceptabla deformationer och inte skadas mer än händelsen motiverar – och det kopplar till projektledningskursen: sannolikhet och konsekvens. Kan du inte minska sannolikheten får du bygga för konsekvensen: Allum över E20 dimensioneras för en tankbilsolycka, Gårda Vestas fasad mot motorvägssvängen för en explosion, Glaciärens stomme mellan gymmet och biblioteket förstärkt för ljudets skull.
Egenskapskraven – er lista från dag 1 – gäller hela byggnaden, inte bara stommen: bärförmåga och stadga över tid, brand (en sannolik brand, inte en flygplanskrasch; en lägenhet brinner normalt inte mer än ungefär en timme och ska vara en egen brandcell), hälsa (fukt och mögel – trästommens svaghet), buller, energi (en pelare i den isolerade väggen är en köldbrygga – stommen påverkar klimatskalet).
Lasterna: egentyngd, det huset ska bära (nyttig last – ett kontor är dimensionerat för ett visst antal kilo per kvadratmeter; salens hus är byggt som kaffelager och klarar mångdubbelt mer; flera hundra dokumentskåp à några hundra kilo var en fråga för konstruktören i ett verkligt projekt), marktryck mot källarväggar, vind (höga hus svajar, stora lätta hallar kan puttas i sidled, och vindsug över tak och kring hörn drar loss plåt och pannor – det som blåser ner har oftast dragits loss, inte blåsts upp) och snö ("det beror på" – var i landet och husets form; en låg del intill en hög samlar drivsnö). Bjälklaget ska vara lagom elastiskt – det spröda knäckebrödet går av, det sega böjer sig.
Stomsystemen: pelardäck (pelare och bjälklag – men ingen stabilitet förrän ett trapphus eller en kärna tillkommer), bokhyllestomme med bärande väggar åt ett håll (skivhusen; behöver trapphus för det andra hållet), bärande innerväggar, ramverk och fackverk i hallar (som behöver snedstag om ramen inte är styv). Verksamheten styr valet: kontor byggs med pelardäck och central kärna för att kunna byggas om – Glaciären ritades som tomma plan som hyresgästerna sedan fyllde; bostäder byggs med bärande väggar mellan lägenheterna, för då löser man brand, ljud och bärning på en gång. Hallar och lätt industri: stålpelare med fackverks- eller verkstadstakstolar, ofta olika stomme i olika delar av samma hus, och takplåten som del av stabiliteten.
Materialen: tegel (bränd lera), leca och lättbetong (isolerar, tål tryck, dåliga mot fukt och för klena mot ljud mellan lägenheter), betonghålsten (grunder före 70-talet), trä (stockar, reglar, limträ, KL-trä – massivträhus som Habitat på Masthuggskajen byggs för klimatets skull), betong (platsgjuten från 30/40-talet, prefab senare: håldäck/HDF för kontor upp till ungefär tolv meters spännvidd men känsligt för punktlaster, TT-kassetter för långa spännvidder på p-hus och lagertak, plattbärlag och skalväggar som halvfabrikat), stål (starkt och svetsbart, men tappar bärförmågan när det blir varmt och måste brandskyddas, och måste rostskyddas). Betongens problem är inte betongen utan cementen: bränningen kräver enorm energi, och den största delen av Sveriges cement kommer från Slite på Gotland. Trä binder kol – den bästa träbiten är den som sitter kvar i ett hus. Vi följde ett bygge i Billdal från sprängt berg via platta, skalväggar, pelare, plattbärlag med ingjutna avlopp och ventilation, till en ramverksstomme monterad på två dagar i tio minusgrader.
Förvaltarens första fråga vid varje ombyggnad: är det bärande eller inte? I en betongvägg kan man ofta såga ett hål; i en tegelvägg rasar allt ovanför utan avväxling – filmen om hur man växlar av en tegelvägg ligger på kurssidan. Och två fall att bära med sig: Kista 2008, där en balk med för klent liv rasade under montage och en montageledare dog – konstruktören hade lämnat konstruktionen ofullständig och dömdes; och Citicorp Center i New York 1978, ett färdigbyggt höghus där konstruktören upptäckte att vindstagen inte var dimensionerade för diagonal vind, och som förstärktes genom nattlig svetsning med en evakueringsplan i tysthet – historien blev känd först 1995. Byggherren – ni – är ansvarig enligt PBL och arbetsmiljölagen även när ni anlitat proffs. Ni kan inte kunna allas jobb; ni måste kunna lita på er konstruktör, och veta att stommen ska hålla också under byggtiden. En ishall i Göteborgstrakten rasade efter att en tillbyggnad ändrat den ursprungliga stabiliteten – förvaltarens ombyggnad som orsak.
Ordet lurar: det är inte att komplettera stommen med en pinne till. Det är husets klimatskärm och rumsbildande delar – ytterväggar, tak, innerväggar, och öppningskompletteringarna dörrar, fönster och luckor. Lättast att förstå från andra hållet: inte stomme, inte ventilation, rör, el, belysning, inte matta, ytskikt eller inredning. Begreppet har inga vassa kanter – man får vara överens om vad man menar. Klimatskalet är skillnaden mellan inne och ute. Skalmur är tegel som står utanför en vägg; en fullmurad vägg är både klimatskal och stomme. Funktion är ordet avtalen använder: en egenskap som kan mätas eller provas – brandmotstånd, ljudavskiljning – och det är så en beställare ställer krav på en vägg i en totalentreprenad.
Ytterväggens jobb: termiskt skydd, väder, skalskydd, brand, buller, fukt – och möjlighet att underhålla. Så löser olika väggar samma jobb:
Taket gör fasadens jobb plus snö och trampande – "husets femte fasad". Takstolens form avgör om vinden kan användas; avvattningen avgör vart regnet tar vägen (titta på ett tak och fråga: vad händer när det regnar?). Kallt tak = isoleringen i vindsbjälklaget med kallvind ovanpå. Varmt tak (parallelltak) = isoleringen följer takets kontur. Och kallvindens problem, som ni själva resonerade fram: utan tät ångspärr sipprar varm fuktig luft upp på den kalla vinden, kyls, och RF stiger över gränsen. Därför kan tilläggsisolering av vindsbjälklaget göra det värre: mindre värme läcker upp, vinden blir kallare, samma fukt ger högre RF. Tilläggsisolera utan att täta läckagen och du kan skapa ett fuktproblem i energibesparingens namn. Nya hus med plast ska inte ha problemet; gamla hus utan plast måste hanteras med tätning och ventilation.
Stommen bär, stomkompletteringen skyddar och delar in. Verksamheten styr stomvalet. Är det bärande eller inte – fråga innan du sågar. Isolering fungerar bara med stillastående luft; ångspärren sitter på varma sidan; runt 75 % RF börjar möglet. Kallvinden blir kallare av tilläggsisolering. Fasaden säger inte hur väggen är byggd. Och byggherren är ansvarig också för det hen inte förstår – därför måste hen veta vem som ska fråga vad.
---
Eftermiddagen var er egen: uppgiften "Fyra hus, fyra tider" i grupper 13.00–14.30 och redovisning i sal 5 från 14.30. Det här är vad ni kom fram till och vad som sades. Inget facit – flera resonemang var rimliga, och några av era sektioner var bättre än det jag hade ritat själv.
Grupperna valde ett eller två av fyra hus – ett flerbostadshus från 1935, ett grupphus från 1972, ett flerbostadshus från 1998 med putsad fasad och ett hus som inte är byggt ännu – och beskrev dem i lager: grund, stomme, yttervägg, tak. För de byggda husen letade ni riskkonstruktioner; för det obyggda valde ni konstruktion mot kraven brand, ljud, energi, fukt och hållbarhet. Varje grupp ritade en sektion, på whiteboard eller papper, och redovisade från den. Flera grupper valde att arbeta med ett verkligt hus de känner i stället för typhuset, och det gjorde redovisningarna bättre – då fanns det årtal, en verklig renovering och ett verkligt kryprum att resonera om.
Det som var bra i dag var inte att allt stämde. Det var att ni ritade, att ni satte frågetecken där ni gissade, och att ni på tre veckor gått från "vad är en stomme" till att förklara för varandra varför en tegelvägg är tjockare i botten än i toppen.
Flerbostadshuset från 1935. Gruppen ritade en bärande skorstensstock i mitten och tegelväggar som är tjocka nertill och smalare upptill – och svaret på varför kom från gruppen själv: lasten är störst längst ner. Så är det: en gammal tegelvägg kan vara två sten tjock i botten och trappa in till en och en halv eller en sten högre upp, utan att det syns utifrån. Spånfyllda träbjälklag, lösull på vinden. Två riskkonstruktioner pekades ut: träpålarna, som ruttnar om grundvattnet sjunker och syret kommer åt dem, och kallvinden, där varm fuktig luft från lägenheterna stiger upp och kondenserar när det saknas tät ångspärr. Här vände vi på perspektivet: gamla, dåligt isolerade hus hade ofta varmare kallvindar och därför färre mögelproblem. Värmen som läckte upp höll vinden torr. Problemen kom när energin blev dyr efter 70-talets oljekris och vi började tilläggsisolera vindsbjälklagen utan att täta – då blev vinden kallare och fukten stannade kvar. Brandmuren mot grannen förklarades exakt rätt: vårt hus ska kunna brinna och till och med rasa utan att grannens gör det.
Grupphuset från 1967–72. Två grupper tog ett verkligt hus var. Den ena ritade väggen utifrån och in: tegel, luftspalt, asfaboard som vindskydd, tolv centimeter isolering, reglar – och ingen plastfolie. Tolv centimeter var normalt då; i dag bygger vi med 30–45. Frågan "vad gör tjockleken egentligen?" landade rätt: isoleringen avgör inte om man kan hålla varmt – man kan värma ett tält – utan hur mycket energi man måste köpa. Den oisolerade plattan under ett uppreglat golv fick sin förklaring: den kalla, våta marken tillför alltid fukt, och plattan blir till slut kallare än inneluften – "sätter man sig i skogen blir man blöt till slut". Konvektion förklarades av gruppen och preciserades: det är luftrörelser, ett av tre sätt att flytta energi (ledning, konvektion, strålning), och luft som rör sig genom väggen tar fukten med sig. Och en insikt som är värd att stanna vid: ett gammalt hus som är lagom otätt och lagom dåligt isolerat fungerar ofta bra – det kostar energi men får sällan fuktskador. Det sämsta är ett dåligt isolerat hus som plastats slarvigt, för då koncentreras allt läckage till några få punkter, och dit går fukten. Tilläggsisoleringar från 80- och 90-talet gjordes ofta så.
Den andra gruppen ritade både platta på mark och kryprum under samma hus, och vi rätade ut det på tavlan: det är två olika grundläggningar – antingen platta på mark eller kryprumsgrund med mur och sula – de förekommer inte samtidigt under samma byggnadsdel. Gruppen hade dessutom ritat marken lutande mot huset, och det är en verklig varningssignal: då leder man vattnet in, och det behövs fallgrav och dränering. Dräneringens jobb förklarades enkelt: samla upp och leda bort regn- och markvatten så att det inte fyller på den fukt som redan finns i marken. Kraven gicks igenom rad för rad – nya fönster 2015 gav ljud och energi, tilläggsisolerad vind 2012 gav energi men riskerar fukten, den oisolerade grunden är husets svagaste punkt – och riskkonstruktionerna fick signal och expert: grunden luktar jordkällare, ring fukttekniker; vinden får mögelfläckar, upptäcks vid rond, ring fukttekniker; bärande väggar, ring konstruktör innan ni renoverar hemma.
Flerbostadshuset från 1998. Två grupper redovisade efter pausen. Den första valde betongpålar framför stålpålar för att slippa korrosionen, ritade utfackningsväggen inifrån och ut – gips, plastfolie, stålreglar med mineralull – och landade i putsen direkt på isoleringen: enstegstätad fasad. Gruppen förklarade vad det innebär – vattnet kommer in vid dåligt utförda fönsteranslutningar och har ingen väg ut – och var, tack vare en gruppmedlem som arbetat med brandskydd, säker på brandkravet: varje lägenhet är en egen brandcell, EI 60, rök och eld ska hållas inne i sextio minuter så att man hinner utrymma, med tätade genomföringar och brandmanschetter på plaströren. Vi tog bokstäverna: E är tätheten mot rök och flammor, I är isoleringen mot värmen som annars tänder eld på andra sidan, och R – "resistance" – är bärförmågan, den man skyddar på en stålpelare med mineralull eller brandskyddsfärg som bubblar upp i värmen. Mineralull och glasull brinner inte; cellplast brinner mycket bra. Enstegstätningens historia i korthet: under en period byggde nästan hela Sverige så, det var byggfysikaliskt nära nog perfekt så länge det var tätt, men i en träregelvägg tog skadorna fem till femton år att visa sig, metoden övergavs runt 2007, och saneringen har kostat många miljarder. I dag renoverar man till tvåstegstätat: en isolerskiva med spår eller ett profilsystem bakom putsbäraren ger luftkanaler så att vatten som kommer in också kommer ut. Gruppen tog också taket: invändig takavvattning drar in nollgradigt vatten i huset och kalla rör inbyggda i konstruktionen ger kondensrisk – hängränna och stuprör utvändigt är alltid enklare. (Ordet "stupränna" är avskaffat i salen: det heter hängränna och stuprör.) Kraven 1998: ljud med olika nivåer för ljud utifrån och inifrån – rätt uppfattat; energikravet handlade om att begränsa elvärme och ha bra U-värde, som vi definierade som värmegenomgången i watt per kvadratmeter och grad – hur mycket ny värme man måste köpa för att ersätta det som läcker ut; och inga hållbarhetskrav alls. Ljudet fick en egen runda: 55 dB ekvivalent utifrån är gränsen för att kunna sova med öppet fönster, vilket är skälet till att nästan alla bostäder har ett fönster mot gården; luftljud, stegljud och stomljud är olika saker, maskiner och värmerör bär ljud genom hela konstruktionen, och ventilationskanaler kan flytta samtal mellan rum om de inte är rätt utförda.
Den andra gruppen hade låtit en AI generera sektionsbilden – och den var fel: isolering i mitten, vindpapp på båda sidor, plasten på fel plats. Vi ritade om väggen tillsammans: gips, plast på varma sidan, reglar med isolering, isolering utanpå, puts. Gruppens egen text hade rätt: vattnet kommer in vid fönsterbleck, karmar, balkonginfästningar, plåtdetaljer och sprickor, och det syns inte utifrån eftersom putsen "fungerar som en täckande ridå" medan reglarna bakom murknar; balkongplattan är en köldbrygga med kondensrisk på insidan; sammanvägningen "brand bra, ljud bra, energi bra, fukt mycket dåligt, hållbarhet blandad – utfackningsväggarna kommer behöva bytas" är precis den en förvaltare gör. Lärdomen att ta med: en AI-genererad bild kan se proffsig ut och ändå vara fel. Ritar man själv tvingas man förstå varje skikt – och det är sektionen, inte bilden, som provet och projektet frågar efter.
Huset som inte är byggt. En grupp ritade ett kontorshus med pålar i leran, platsgjuten första våning i betong och limträstomme ovanpå, öppna landskap med brandavskiljning per våning – och 90 procent återbrukat material, inspirerat av ett återbruksprojekt i Göteborg som använt bjälklagselement från ett rivet varuhus och limträ från en riven ishall. Gruppen sa själv: "vi ville vara miljövänliga men ändå ha det stabilt, så vi får ha lite betong i botten" – det är exakt avvägningen. Vi pratade om koldioxidekvivalenter som det jämförelsetal alla material, transporter och processer räknas om till, och som i dag är ett krav i många projekt, och om återbrukets ekonomi: material som sågas ner och lagras kostar pengar tills någon vill ha det, så nyckeln är att inventera och lägga ut på återbruksmarknader innan rivningen – och att som förvaltare vänja sig vid att titta i materialbanker innan man beställer nytt.
Sist ställdes frågan: vad händer om man tilläggsisolerar en vägg på insidan? Fukten inifrån är densamma – ni fortsätter koka potatis – men den gamla väggen hamnar nu på den kalla sidan om isoleringen, blir kallare, och kondensrisken ökar. Därför: isolera utåt när det går, så att byggnadsdelen hamnar på varma sidan om isoleringen. Samma sak för en grundmur som dräneras om. Det är regeln från dag 2 i ny form, och den är värd att kunna utantill.
Gamla hus var lagom otäta – det värsta man kan göra är att plasta slarvigt. Tilläggsisolering utan tätning gör kallvinden kallare. Platta eller kryprum, inte båda. Mark som lutar mot huset är en varningssignal i sig. Isolera utåt. Enstegstätad puts läcker vid anslutningarna och syns inte förrän det är för sent. EI 60 mellan lägenheter – E för rök, I för värme, R för det som bär. Hängränna och stuprör, aldrig stupränna. Och i det nya huset: betong där det behövs, trä där det går, och räkna koldioxiden.
I morgon tisdag 29/9 delas projektuppgiften P1 ut – ett verkligt hus, en verklig lokalanpassning, i grupper som utbildningsledaren sätter samman. Vi öppnar dagen med den fördjupning om Scandinaviums tak som inte hanns i dag. Allt ni gjort i dag är repetitionen: läs huset i lager, hitta riskerna, veta vem som ska frågas. Slides från i dag ligger på kurssidan.
Slides från dagen · Obligatorisk litteratur
1.1 Stommen – dag 3 (PDF, 28 sidor)
1.2 Stomkomplettering, del 1 – dag 3 (PDF, 52 sidor, hela del 1)
Film: så växlar man av en tegelvägg – filmen som visades i sal, länkad även i 1.1-sliden.
Visningsversionerna från skärmen. Enligt kursplaneringen är slides och dragning från lektionerna obligatorisk litteratur.
Hör ihop med dagen
Eget arbete dag 3 – Fyra hus, fyra tider (genomförd, ligger kvar som referens) · Områdessida B · Dag 2 – grunden
Version 0.3, uppdaterad 28 september 2026.